Det är många år sen vi var utomlands nu. Vi har inte velat flänga runt med småbarn, men nu börjar det verkligen finnas en längtan utomlands igen. catering uppsala

Jag pratade med min kompis Sofie häromdagen om att sova under stjärnorna i tält. Jag tyckte det lät så drömmigt och kom då på att jag ju faktiskt har sovit under stjärnorna. I Oman.

Robert och jag åkte till Oman av en ren slump. Jag minns inte ens hur det kom sig att det blev just Oman. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare och jag tror jag hört landet nämnas typ en gång sen dess.

Det här var januari 2012. Jag hade fått bestämma, så vi åkte på en charterresa. Jag ville absolut inte till Thailand utan någon annanstans. Vi reste främst med äldre personer insåg vi när vi väl kom iväg..

Jag minns dock att det var en helt fantastisk resa. Vi upplevde saker som vi inte upplevt tidigare, och det var otroligt att få uppleva ett nytt land såhär.

Det fanns såklart en massa turistsaker att göra, som vi gjorde, men det gick också att åka runt ändå.

Vi åkte med en taxi chaufför som hette Ali och han ville gärna få visa upp hela sin stad, Salalah. Vi följde gladeligen med (Robert mer än jag för jag var rätt sugen på chillande på stranden…).

Okej tillbaks till stjärnorna. Här kommer ett blogginlägg från 2012:

Sådärja. I fredags (den 13e….) så åkte vi på ökensafari.
Vi åkte 3.5 timme ut i öknen från vårt hotell. Vi stannade till på nån mack där alla fick sträcka på benen och bli utstirrade av lokalbefolkningen.
Sen körde vi vidare till en pytteliten by (?) med 65 (!) invånare. Där låg det även en smashing restaurang och en bortglömd stad.
Den bortglömda staden var enligt legenden en större stad med många invånare, staden låg mitt i öknen och var ett av få ställen i den omanska öknen där beduiner och andra förbipasserande kunde fylla på med vätska, det fanns nämligen en oas där.
Invånarna i staden blev dock giriga och ville ha allt vatten för sig själv och slutade dela med sig till folk som reste igenom. Då begravde Allah staden under sand och alla människor och hela staden dog och försvann.

På 90-talet tog man fram satellitbilder över detta område för att hitta staden och man började göra utgrävningar och hittade bevis på att det hade funnits en stad här ca 1500-1600 år tidigare.
Bland de framgrävda bevisen knatade vi runt och förundrades. Otroligt häftigt var det.

Sen åkte vi vidare till “empty quarters” där vi skulle spendera natten. Innan vi kom fram dit så körde vi över sanddynor. Det hade varit mycket roligare om jag inte hade mått så illa…och varit rädd om mitt liv.
Livrädd var jag verkligen.
men ja, det var lite roligt också.

Efter sanddynorna så var vi framme vid lägret. Där fikade vi beduinkaffe och dadlar. Mmmmm.
Sen blev det middag. Kamelkött
Det var gott, och spännande.
Sen spenderades kvällen framför en lägerbrasa där våra chaufförer berättade om Salalah och öknen. Spännande!
Sen låg vi på tältsängar under en stjärnklar himmel. Det var så sjukt många stjärnor! Vi såg ett stjärnfall! Kallt som faaaaaaaaaaaasen var det även under stjärnorna, men det var ju bara en natt.
Mysigt var det,  och det var absolut en sak som vi kan minnas tillsammans, en otrolig upplevelse.

Liten tanke från 2020, Robert och jag grämer oss än idag för att vi inte kom på det smarta med att dra ihop våra tältsängar och på så vis värma varandra. Nej nej inte vi, vi låg på varsin sida av det jävla tältet och frös. Så om nån annan ska ut i öknen, sov i samma sovsäck. Tips från mig.