Jag som trodde att hösten skulle bli en schysst nystart

Nu låter jag extremt bitter såhär på kvällskvisten, men tror ni inte att barnen har blivit sjuka?

Lucas har varit snorig och hängig, så han missade ett kalas han hade sett fram emot. Litet för världen, hela världen för honom stackarn. Nu är också Alex snorig, hängig och febrig. Han har blivit riktigt dålig stackarn. Och som mest ledsen blir han när han vaknar på kvällarna/nätterna och är ledsen och vill amma men inte kan amma för han är så täppt!

Så det blir köriga nätter just nu för mig och Alex.

Och jag blir hemma med båda barnen i veckan, vilket i sig inte är särskilt ansträngande. Det som gör det hela ansträngande är ju det jävla livet runtomkring.

Det är disken som inte har plockats undan nu på söndag kväll för jag har legat inne med Alex hela kvällen (alltså i nästan fem timmar nu) och Robert är iväg och kollar på fotboll (vilket är fullt rimligt för jag har också varit iväg på kvällar så det är inte så att jag missunnar honom detta). Men för att kunna laga mat imorgon (för vi har inga rester från idag för hela dagen har varit kaos..) så måste jag börja med att diska, sen laga mat och sen servera. När vi sen har ätit måste jag plocka upp min minsting (som försöker rymma ur sin stol hela tiden så jag måste köpa sele) och bära ner honom i källaren för att skölja av honom. Inte helt enkelt.

Jag önskar så att någon kunde fixa det förbannade badrummet här uppe så det skulle vara åtminstone lite enklare.

Eller nej, jag önskar faktiskt att vi inte hade köpt det här huset alls om jag får önska helt fritt.

Om jag fick önska lite till så skulle jag bo i en hyresrätt någonstans i Uppsala, med en liten uteplats på nedre botten. Fy farao vad jag önskar det. Tänk om det kunde vara enkelt att hitta hyresrätter i Uppsala. Då skulle saken vara biff.

Jag har nog aldrig varit såhär stressad som jag är just nu. Jag känner det i varje millimeter av min kropp. Jag känner hur stressen liksom tär på mig inifrån. Jag försöker att säga stopp, nej, jag orkar inte, men så fort jag sagt nej till en sak så kommer det två andra.

OCH DET ÄR ALDRIG ROLIGA SAKER. Det är inte som att nån ringer och vill gå en promenad. Nej nej. Det är alltid någon som ska ha en jävla tjänst, eller som vill boka in någonting som är mer intressant för dom, eller som på något vis vill ha och inte ge (Det finns folk som bokar saker men som ger både energi och annat och det är en helt annan femma med dessa).

Jag är så förbannat trött på att ge ge ge och ha så många som bara vill ha ha ha ha. Ni vet känslan, det knyter sig lite i magen när personernas namn dyker upp på displayen på din telefon.

Jag funderar på om jag kanske skulle börja ha mobilfria helger? Eller nåt sånt. Inte bara så att jag inte kollar på mobilen utan faktiskt stänger av den helt och inte ens använder den att fota med.

Jag har ju köpt en kamera, som min man tycker är onödig och gärna gör sig lustig över, och jag tänker att den kan jag ju faktiskt behålla och använda när vi är hemifrån. Så får telefonen liksom stanna hemma i en låda typ.

Eller jag vet inte. Kanske bättre att lämna tillbaks kameran och använda min iphone? Har ju ändå investerat i en 11 pro av en anledning.

Usch.

Har du något tips för hur i hela fridens namn man ska komma ur sånna här negativa spiraler? Jag tar i så fall tacksamt emot tipsen.