Det här med syskonkärlek.

Det är ju någonting man som förälder drömmer om att få ge sina barn. Både syskon och syskonkärlek.

Nånstans så tror man ju att ett syskon automatiskt blir en vän för livet. Det behöver ju absolut inte bli så, har man otur så är syskon som natt och dag och som hund och katt. Har man tur så är de oskiljaktiga. Ingenting säger att det blir bästisar för livet bara för att de är syskon och råkar födas in i samma familj.

Mina två pojkar är som natt och dag, de är så otroligt olika!

Men SOM de älskar varandra. Lucas uttryckte det ändå så fint häromdagen, han sa att “det är roligt att ha en lillebror. och jättejobbigt” och sannare ord har nog inte uttalats om syskon. Det är så härligt, och så jobbigt.

Speciellt nu när Alexander är så pass stor att han vill ha allting som Lucas har, och gärna sliter i det tills Lucas ger upp.

Häromdagen var vi i en lekpark tillsammans och det var så mysigt. De leker tillsammans och gör saker just nu. Alexander blir så glad när han ser Lucas! Så mycket glädje och kärlek.