IVF – provrörsbefruktning

Nåndag ska jag beskriva ordentligt om vår IVF-resa.

Men kort och gott.

Det tog 17 försök att få till Lucas. Alla dessa var IVF-behandlingar. Sen tog det 5 med Alexander.

Från att jag har 21 till jag fyllde 29 gjorde vi IVF. Jag proppade kroppen så full med alla möjliga hormoner. Jag var så besviken på den och jag hatade den så otroligt mycket. Varför ställde den inte upp för mig. Varför gjorde den inte det enda den är ämnad att göra? Besvikelsen och skammen var total. Jag påmindes varje gång någon frågade om barn. Robert och jag har ju varit tillsammans sen 2006 och folk tyckte det var underligt.

Många var människorna som kom med oombedda råd och tips. Folk utan vetskap. Folk som bara plockade fram tomma floskler men aldrig lånade ut en axel att få gråta ut på. Sen fanns såklart de stjärnorna som man gärna fick luta sig mot.

Jag minns så väl när vi skulle gifta oss. Bara en vecka innan fick vi negativt svar på ett graviditetstest. Som jag grät. Jag skulle gå fram under middagen på bröllopet och hålla tal (vilket jag gjorde) och jag skulle gå fram till Mary J Bliges låt “the one” som handlar om att man är bäst osv. Men jag fixade inte det för det enda som ekade i mitt huvud vad “du är inte bäst. du är sämst. du kan inte ens få barn”.

Vilket såklart inte är sant, det är en fruktansvärd sak att säga till sig själv men så var det. Så kändes det. Varje sekund av varje minut låg sorgen där och tryckte. Jag är så tacksam nu när jag är på andra sidan, men jag tänker på alla er som fortfarande är i karusellen. Var inte hårda mot er själva, säg snälla ord.

Lämna ett svar

Till startsidan